Jag är så himla himla trött på att må dåligt. Nej jag tycker inte speciellt synd om mig själv, mest det att jag tycker det är orättvist och förbannat jobbigt.
Jag vet ju att det går åt rätt håll nu i och med att jag varit hos doktorn. Fått tabletter och ska börja gå hos psykolog. Men det gör det inte mindre jobbigt för stunden. Plus att allt det där ju bara bevisar att jag mår dåligt och att något är fel. Så jag nojar desto mer.
Sova brukar kännas som en lösning men så fort jag går och lägger mig så ökar pulsen, jag känner paniken komma krypandes och jag börjar hyperventilera.
Så att ta sig till sömnen är inte lätt det heller.
Jag vill helst bara sätta mig och böla nu, för jag vet att det verkligen hade hjälpt. MEN det går inte det heller. Jag försöker krysta fram tårarna men det är inte äkta. För det släpper inte på trycket i bröstet.
Illamåendet som kommer med ångesten är inte rolig den heller. För den skrämmer ju mig, med tanke på min fobi. Atarax får väl bli min räddning ännu en kväll.
En sak som hängt över mig de senaste dagarna är för det första, att jag saknar Nisse så fruktansvärt mycket. Och vetskapen att jag "aldrig" mer ska få träffa honom svider mer i hjärtat än jag trodde det va möjligt.
Men för det andra så saknar jag KG också. Jag saknar det förhållandet och den kärleken vi hade. När allt var sådär perfekt och jag var 200% säker på att han skulle bli pappan till mina barn, vi skulle gifta oss och bli gamla ihop. Det var så himla fint. Och vi fick alltid höra det att vi var så fina ihop. Jag ÄLSKADE det där.
Och tryggheten det innebar var obeskrivlig. Speciellt när vi bodde ihop.
Men sen så saknar jag ju KG som den person han är. Så snäll och tålmodig. Drog ner mig på jorden när jag hispade upp mig för mycket och tröstade mig när jag grät helt hysteriskt. Gud vad jag saknar dom två.
Om jag ska vara helt ärlig så vill jag bara åka raka vägen hem till honom nu och få krypa ner bredvid honom och Nisse i sängen.
Någon sa att detta kan bero på att jag känner mig så ensam och svag just nu så det är bara tryggheten jag saknar. Men jag tror inte på det. Jag vet vad jag känner, så vad spelar det för roll vilken situation jag är i?
Det som sänker mig under jorden är att jag vet att jag sumpat alla mina chanser till att någonsin få tillbaka dom två. Försöka göra sig förtjänt av det igen kan man ju, men det ligger ändå inte hos mig.
Jag hade dödat för att få tillbaka det, som man brukar säga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar