Tålamod jag inte har egentligen

Gud, jag behöver skriva av mig lite här nu.

Nu ska jag alltså vara tålmodig och vänta ett par dagar (ingen aning om hur många). Jag kommer klara det, men fasen vad jag kommer sakna, längta och antagligen gråta.
Det bästa botemedlet hade ju vart att få jobba men än har dom inte ringt mig.

Jag skulle (vill gärna skriva ska, men vill inte ta ut nåt i förskott) göra allt för honom. Verkligen allt.
Får jag min andra chans så är det honom jag gifter mig med. I rest my case där.
Jag skulle se till att göra mig förtjänt av min andra chans. Aldrig att jag skulle sumpa den.

Jag åkte till psykologen idag som en nykär tjej. Kanske är jag nykär? Även om just kär inte väger så tungt för mig. Det är att känna sig trygg, lycklig med och älska personen i fråga som är det viktiga. Som betyder något.
Att vardagen är det man klarar bäst som ett par. Då vet man att det är äkta och att det kan hålla.
Bara man sköter om det man har.

Åter till de kommande dagarna då. Får lite smått panikkänslor i bröstet när jag tänker på alla dessa timmar jag inte ska agera, höra av mig eller träffa honom.
Som sagt det kommer gå men jag kommer go nuts några gånger under tiden.
Sällskap är obligatoriskt.

Känner för lite Angelica, Julian och jobb faktiskt!