Jag kan om jag vill

Kvällstankar igen. Dock denna gång från sängen. Känner hur mina stressmuskler i bröstkorgen börjar värka, tryck över bröstet och ångest som kommer krypandes från långt in. Hatar det mer än någonsin. Men de senaste två dagarna har det ändå varit jag som vunnit, inte ångesten. Det är väl därför det känns ännu mera jävligt när den kommer krypandes igen då.
Funderar på en atarax men vill ändå klara det själv. Jag vill bestämma! Som min mamma alltid säger "Anna dig kan man inte tvinga till nåt och så har det alltid varit".
Varför ska då en jävla "åkomma" få tvinga mig, om inte min egen mamma ens får?!

Jaja det blir nog bra. Men FY fan för doktorn som inte har ringt än angående psykologen. Snart går jag till UM och tar tag i det själv.

Imorgon förmiddag ska jag ut och springa igen! Har märkt att det är det bästa mot det dåliga som lurar i mig. Endorfiner kan nog vara bästa bekämpningsmedlet mot ångest! Mot det mesta egentligen :)