Saknad

Ja saknad suger så fruktansvärt. Den liksom börjar någonstans och långsamt sprider den sig ut i hela kroppen tills den till slut blir till tårar i ögonen. Gråta gör ju en väldigt trött som tur var så jag somnar till slut av utmattning. Men fy fan.
Dock hoppas jag på att all denna saknad kommer vara värt det. Att det kommer leda till en till och börja med en jävligt efterlängtad kram.
Mer än så vill jag nog inte hoppas på. Inte utåt iallafall. Det (inte) så lustiga är att ingen annan människas sällskap lättar på saknaden nu. Det är bara hans närhet som kan bota det nu. Så jag får vänta.

Italien imorgon. Eller ah, bilfärden dit påbörjas med pappa klocka 06 imorgon bitti. Tur att pappa är en av mina bästa vänner.