Det kommer nog bli riktigt deppigt att läsa den här bloggen ett tag framöver. För att jag mår som jag förtjänar. Det är lite som när man gör det efter en utekväll.
Under delar av hösten var det som en redig fylla med mycket som hände, mycket dumt och nu har jag vaknat upp med världens bakfylleångest som kommer vara ett bra tag.

Jag vet inte vad som hände. Men min saknad efter C kom som en blixt från klar himmel för ett tag sen. Visst jag har saknat honom hela tiden till viss del men inte såhär. Inte så att jag mår illa stora delar av dagen för att jag behöver gråta.
Sen i september hade jag gråtit typ tre gånger, alla tre gånger för att jag saknat min bebis Nisse. Men nu den senaste veckan har jag gråtit fler gånger än jag gjort under hela 5 månader. Det är ju inte så att jag inte vart ledsen, men inget har berört mig så mycket som denna saknaden efter Christoffer och Nisse.

Och ja jag tycker att jag förtjänar det här. För jag vet hur illa jag betedde mig i höstas. Det känns redan som att jag har sumpat mina chanser för resten av livet men jag kommer ändå inte ge upp. Inte förrens den dagen han hittar någon ny. För då har man inte längre något rätt att vara upp i ansiktet längre.
Skit samma att våren är här o man känner sig lite extra lycklig, jag kommer gråta större delar av den ändå.

Jag hoppas bara av hela mitt hjärta och resten av mig att jag på nåt sätt gör mig förtjänt av att ha C i mitt liv igen.
Men jag är rädd. Rädd att det jag gjort har förstört föralltid.