Alltså jag är en väldigt lyckligt lottad människa, i princip har ingen nära släkting till mig gått bort under de 18 år som jag har levt. Nästan ingen av oss har råkat ut för något så allvarligt att vi hamnat på sjukhus.
Självklart var Hans pappa en nära och det gjorde ont som bara den. Men folk med samma blod som jag håller sig friska och vid liv.
Nu håller ytterligare en relativt närstående på att falla bort. En man som alltid varit pigg, stark och glad. Att han nu då inte är som förr känns så otroligt overkligt. Jag själv har inte träffat honom sen innan han blev dålig och det kan bero på det, att jag inte kan förstå. Men självklart vill ingen förstå, speciellt inte de närmsta som nu sitter vid hans sida och hjälper honom kämpa in i det sista. Stora ovationer till dem!
Mina tankar går till honom och de närmsta nu ett tag framöver. Mer än så kan inte lilla jag göra i nuläget.
x
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar